Och det värsta av allt...
Jag måste säga att det är förvånande hur vi har samma känsla, men motsatt situation. Jag sa just till Den Tjockaste Råttan att min syster är tjugofem år och vill inte vara vuxen, medans jag är tjugotvå och undrar om jag någonsin kommer bli vuxen. Eller om någon i allafall någonsin vill anställa mig.
Men vi båda har möjligheter till förändring - Det gäller bara att våga att ta dem.
Fast du mår bra, eller hur? Rätt ofta mår du bra? Det är okej oftast, man tänker inte på det, man kan droga bort sig med olika former av centralstimulerande medel, eller hur? TV-Spel släpper en jävla massa dopamin. Det gör alkohol också för den delen. Precis som jag, så mår du väl bra rätt ofta, eller är "okej" (Jag föredrar det Engelska uttrycket "Content", som kan översättas med "tillräckligt nöjd, men egentligen inte glad"), och precis som jag så glömmer man då bort (eller förstränger) det som ger än ångest.
Mina kickar får jag i en rätt stadig dos - och jag har ett rätt schysst liv om man ser på det ur andra personers perspektiv, bara brudar, alkohol och fritid - Men när avtändningen kickar in, då vill man bort, right?
Jag medicinerar mig själv rätt hårt faktiskt. Massa alkohol, massa snabba kickar (tjejer, upplevelser, enkla grejer), för att jag vet att om jag slutar så börjar jag tänka istället, och när jag tänker kommer ångesten.
Så, vad ska vi göra istället? Jag vet inte. Jag är "content" så länge jag får mina kicks, och eftersom dom är så lätta att få så..Tja, varför sluta?
Kanske eftersom det börjar ge mig mindre och mindre. Got to up the dose, man.
Men, nog om mig - Om du känner som jag, så får du göra el classico självanalys, som jag lärde mig jsälv länge länge sedan. Begrunda: Är njutningen jag får utav mina kickar (mitt jobb, min pojkvän, min lägenhet i amsterdam, allt det jag byggt upp över de senaste åren) hög nog för att tillräckligt ofta dränka ångesten? Om svaret är ja, så kan du ignorera problemet ännu en tid till. Om svaret är nej, så kommer du på naturlig väg tillslut våga göra något åt saken.
För vårat beroende är strikt mentalt - Och när det inte längre ger oss något, så kommer vi ändra på oss.
Måste bara orka bryta upp.
Jag vet inte om mina kicks är värda att ge upp än. Jag är rädd för att tänka på det. Rädd för att undra vem eller vad fan jag är om inte det jag lyckats etablera mig som. Vad ska jag göra istället?
Jag skulle vilja avsluta med någon catchig kommentar av en känd tänkare eller whatever, men jag tänkte istället kontra det och citera mig själv.
"Människor som försöker ge vikt åt sina argument genom att citera större och allmänt erkända individer, ger egentligen bara vikt åt det faktum att de själva inte har något att komma med." - Adde Icon.
PS: Jag skrattade gått åt katt-bajs-ritualen.
Nej, bror, HAHA "ADDE ICON", mina såkallade kickar kickar tyvärr mig bara further down in the dust. Men jag är väldigt rädd för att göra något åt saken, för jag är då alldeles ensam i ett främmande land och trots att jag borde kunna handskas med det by now... så är jag fortfarande 16 på insidan och rädd. Kanske om du kommer och flyttar in, kanske då vågar jag.. :) Sedan får du uppdraget att flytta hem din syster!
